Som en enkel man uppvuxen i vildmarkerna så har jag väldigt enkla begär och drifter. Jag vill pokulera och kopulera, omgärda mig i goda vänners lag med trevligheter och skörda frukterna av mitt hårda slit på “fabriksgolvet”, som jag kallar mina jobb, oavsett om det är i fabrik eller inte.

Min allra djupaste passion och utmärkande kall i livet, däremot, är jakten; att känna blodet rusa medan jag ihärdigt förföljer ett byte, den berusande känslan när jag äntligen kan lyfta mitt döda offer i högan sky medan jag utlåter ett hårresande vrål eller när jag preparerar min utrustning med intensiva visualiseringar som följd om hur jag ska fälla nästa best är vad jag lever för. Det är mitt arv från ett hårt liv i de kargaste av områden, de mörkaste av skogar, de djupaste av dalar. Man hamnar instinktivt i ett dödläge där allt till slut handlar om att döda eller dödas, och visst har jag förlorat en eller annan familjemedlem till den oförlåtande tillvaron på stäpperna.

Min förkärlek för jakt har klingat av genom åren i takt med att jag blivit äldre, dock, och även om jag gärna vill jaga så kan jag behöva hjälp till och från.

Därför adopterade jag nyligen en jakthund som passar mitt temperament, en borzoi – en av de finaste jakthundarna som finns och som har en stolt tradition av att ha varit ryska högadelns förstaval vid jaktsessioner i den ryska vildmarken.

Min borzoi är speciellt framträdande när det kommer till att jaga; rasen är till naturen väldigt tystlåten och föredrar att låta handlingar tala högre än skall, och en av de första gångerna jag såg henne så var hon i färd med att jaga ned en enveten hjort som hon sedermera fångade och slet halsen av. Jag blev blixtförälskad och tog med den hem efter att ha betalat jaktledaren som visade upp borzyen.

För närvarande vet jag inte riktigt hur jag ska träna min borzoi, som jag tänker döpa till Agnessa, men jag tänker att vi löser det under själva jakten. Min erfarenhet paras extremt bra med Agnessas sanslösa blodstörst och uppmärksamhet (hon hittade flera harar som var helt omöjliga att se eller lukta sig till med det nakna ögat!), så våra egenskaper gifter sig ovanligt väl. Funderar du på en jakthund så kan jag med andra ord rekommendera en borzoi, men i regel är de inte så våldsamma som just min jakthund är, utan snarare intelligenta och resoluta.

Det viktigaste är kemin mellan jakthund och jägare och hur villig vovven är att bli upplärd – hundar kan vara duktiga på att jaga, men utan handledning kommer deras iver till korta. Det är därför jag disciplinerade Agnessa det första jag gjorde, och även om hon som jakthund bevarat en bit av sin ursprungliga våldsamhet så är hon numer mycket mer effektiv och inriktad på resultat.