Ballonger har alltid varit en diffus punkt i mitt liv. När man tänker efter:

Vad är ballonger egentligen?

Flygande bollar fyllda med luft som vi använder som prydnad. Finns egentligen inte särskilt mycket allmännyttigt med ballonger, förutom att de kan flyta fram i luften (med helium, dock) och vara ett givet inslag vid festligheter. Ända sedan jag var en liten plit så har dock ballonger skrämt mig, av flera olika anledningar.

Känslan av en ballong är obehaglig. Friktionen hos en ballong är otäck. Ljudet när en ballong spräcks är särskilt påfrestande, ja, till och med skrämmande.

Att ballonger generellt är obehagliga att ta på, att känna på och klämma är riktigt kusligt.

Förnimmelsen att du håller i en boll gjord enbart av luft i en gummibehållare som när som helst kan gå sönder om du trycker för hårt eller råkar få ballongen i kläm gör mig betänkligt svettig av nervositet och ångest. Jag gillar inte ljudet eller känslan av en ballong spricker. Därför är det svårt att förhålla sig till en ballong i friläge.

Hjärtballonger

För vissa ett tecken på party – för andra en källa av osäkerhet.

Om man ska spinna vidare på min uppenbara fobi för ballonger; hur ter sig livet för någon med ballongparafili?

Att attraheras av tanken på att en ballong sprängs eller att den gummiaktiga friktionen skulle bringa någon slags tillfredsställelse är helt utomjordiskt i mina ögon. I bästa fall skulle jag klara mig undan med en mindre hjärtattack.

Senast det vankades partaj ombads jag förbereda ballongerna. Det var en mindre tillställning för en bekants barn och de hade fullt sjå med att ta hand om ungarnas mat, underhållning och generella förberedningar. Nu är mina vänner inte särskilt bevandrade i mina fobier, och jag skyltar inte direkt med att jag har en dödlig skräck för ballonger, men det skulle nog inte vålla några problem, tänkte jag.

Det skulle jag inte tänkt.

Det slutade med att jag skrattade nervöst medan jag tog tag i munstycket på närmaste ballong och började blåsa; stora spottloskor flög ut ur min mun medan jag fyllde ballongen med salivblandad koldioxidluft, tills jag kände mig yr och med en gryende ångest krypande längs ryggraden. Till slut blev obehagskänslan så intensiv och ihållande att jag prompt svimmade. Jag vaknade upp några minuter senare av att värdarnas förskräckta ögon stirrade på mitt likbleka ansikte.

Jag tackade efter att ha återhämtat mig för sällskapet och begav mig hemåt med raska steg. Jag blev aldrig kallad till en fest igen. Aldrig mer ballonger!

Men nog om mig – har du några typiska fobier?