Svanholm Singers

En körmedlem sjunger ut

Category: Sångförberedelser

Läppförstoring ger bättre röst?

För att förbättra min sångförmåga tog jag i dagarna beslutet att genomgå en läppförstoring. Jag har hört från flera inom branschen att förstorade läppar hjälper stämbanden att komma till sin rätt och lättare få till ett purrande vibrato som kan trollbinda publiken.

Jag har ett ganska okej register för att vara en relativt okänd körsångare. Okej, jag är inte relativt okänd, men jag är ingen megastjärna. Jag fick lämna Svanholm Singers efter ett tag, så det var ett egenvalt beslut.

I vilket fall så har jag en ganska imponerande röst. Jag kan nå djupa toner och svävar ibland ut i lätta, ljusa toner som lika gärna kunde varit änglatoner.

Jag är dock en typiskt prestigehungrig uppträdare och kräver alltid mer. Det kan alltid bli bättre, jag kan alltid slipa på mitt nästa uppträdande, det finns alltid en liten sak att åtgärda i varje segment. En sådan person är jag och jag skäms inte för det.

Det var därför jag tog beslutet att fixa en läppförstoring för att maximera mina chanser att hålla en mer konsekvent ton i varje segment, stadie av låten eller uppträdande. Folk har, oavsett om de tror det eller ej, vanligtvis inte problem med tondövhet och kräver alltid nya, spännande akter med utomjordiska vibratos, staccatos och allt det där. Det är bland annat därför jag ännu inte bärgat hem ett mästerskap i körsång, även om jag har en magisk ton när stjärnorna står på rätt plats i sånghimlen.

Så nu laddar jag inför en läppförstoring som jag hoppas kan förbättra min karriär i framtiden – vem vet, kanske blir jag världsmästare inom solosång vid någon större tävling nån gång? Räkna inte ut mig säger jag bara, efter operationen kommer jag resa mig som fågel fenix!

Så, vad har ni för erfarenheter av läppförstoring? Är det rentav så att ni också är sångare på något vis eller har gjort en läppförstoring för att ”dopa” er en aning? Lämna en kommentar och berätta era intryck ni hade före, under och efter operationen!

Bomullshandskar och ovanor

En vedertagen sanning i de flesta kulturella yrken och branscher är att man förr eller senare utvecklar egenskaper som kan kännas lite egendomliga. Om man lyckas klara sig undan utan att ha några tveksamma ovanor så har man antingen inte uppfyllt sin egen potential eller så har man en inre styrka utan dess like.

Det krävs att man etablerar tics genom åren som underhållare inom kulturella ämnen för att kunna hålla kvar sig själv med fötterna på jorden.

I mitt fall har jag ett stort krav som jag inte klarar mig utan när jag uppträder – jag måste ha ett par bomullshandskar redo vid en föreställning. Om jag inte känner det mjuka materialet mot min hud så blir jag mer eller mindre skogstokig. Inget jag direkt är stolt över – visst – men det är inget i jämförelse mot vad som är utbrett i branschen.

Vanligtvis tar jag dessutom med mig mina egna, slitna, trogna bomullshandskar till varje föreställning. Om det inte går så eftersänder jag liknande bomullshandskar. Har aldrig haft problem med det under mina år som sångare.

Varför jag började bära bomullshandskar vid uppträdanden är en ganska odramatisk händelse och har en logisk anledning. Jag är som sagt körsångare och är dessutom väldigt… ska vi säga, expressiv… när jag uppträder inför publik.

Eftersom jag var timid som barn så blev det naturligt att jag försökte leda bort publikens uppmärksamhet från min insats till mina kroppsuttryck, och av den anledningen fläktade jag väldigt mycket med både armar och ben.

När man rör sig intensivt i en varm lokal med många kroppar trängda på samma yta så blir det fort svettigt. Jag märkte i inledningen av min karriär att jag hade ett häftigt flöde av handsvett.

Det blev till slut hopplöst att försöka fokusera på min egna prestation medan det rann en veritabel flod av svett från mina händer.

Av ren händelse hade jag till slut på mig ett par bomullshandskar när jag uppträdde – mitt i sommaren. Jag är relativt disträ och hade kort och gott glömt att ta av mig handskarna, men jag märkte efter uppträdandet att händerna var relativt skonade från svett, och bomullen mer eller mindre hade sugit upp det mesta som vanligtvis rann av nävarna.

Efter det har det inte blivit en enda föreställning utan mina kära bomullshandskar. Andra klarar sig inte utan bruna m&ms. Eller vill bara ha loger helt i vitt. Jag vill ha bomullshandskar.

Sånt är livet.

Har ni några underligheter för er? Skriv gärna om era episoder, jobbiga som lustiga!

Monty cykel

Träning gör en framgångsrik körsångare

För att bli en framgångsrik körsångare krävs det att man är på topp både i sinne, kropp och själ – och för att nå upp till sådana höjder behöver man hålla ett rigoröst träningsschema, bland annat. Jag tog mina första stapplande steg mot ett friskare liv och köpte en cykel från Monty.

Som körsångare i en acapellagrupp kan jag med säkerhet säga att min röst är mitt enskilt främsta vapen, min bästa tillgång och min kropp ett särdeles tempel för mina stämband. Därför gäller det att jag är i ständig beredskap, med en fysik som skulle göra Adonis själv grön av avund, för att kunna ge min talrika publik en oförglömlig musikalisk upplevelse.

Problemet är att jag inte är något trainingsfreak.

Som sig bör så söker jag ändå efter träningsalternativ. Även om jag inte känner mig sugen på att ständigt träna så kräver mitt yrke det – jag kan inte göra mer än att lyda.

För att göra det enkelt för mig själv har jag tänkt på att långsiktigt trappa upp min träning och öka tillfällena då jag har tid att ta ut mig lite extra.

Kanske inleda dagen med ett par situps på morgonen, en liten lunchrutin, kvällspromenader i det vackra månskenet och ta cykeln till jobbet istället för att sitta ihopkrupen i bilen i en lång, tråkig kö på motorvägen.

Man på cykel i grönområde | Monty

Visst blir man sugen på att cykla?

Att cykla låter speciellt intressant för mig som sångare, eftersom man använder både bål och nedre delen av kroppen – centrala delar i en körsångares liv, förutom strupen och bröstmusklerna förstås, eftersom man bokstavligt talat tar i från tårna när man låter läpparna tala.

Jag tog i vilket fall tillfället i akt att slopa bilen till jobbet och införskaffade en Monty Fixie från Monty, en så kallad ”stadsracer” som är anpassad för urbana miljöer.

Lyckligtvis bor jag i en stad och inte på landet, så den passar mig som handen i handsken tror jag.

Förhoppningsvis hjälper mina små ändringar mig att nå nya positiva träningsresultat vid den årliga konditionskollen som vi genomför inom gruppen i mitten av juni. Vad tror ni? Vad är era erfarenheter av Monty?

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén