Svanholm Singers

En körmedlem sjunger ut

Category: Livsstil

Att leta efter skjortor – i Göteborg?

Ett ofta förekommande tema i min blogg har än så länge varit det yttre – alla har en liten Narcissus inom sig, och jag, jag är inte bättre än någon annan med det. För att fräscha upp min garderob ytterligare letade jag skjortor – Göteborg, Stockholm, Malmö, det kvittar – i hopp om att få till ett ännu skarpare intryck vid föreställningar.

När jag ställer upp i turneringar och galor eller uppträder inför publik, jury eller bröllopsgäster för den delen så brukar jag ha en ganska strikt och klassisk uppsättning persedlar. Det är trots allt inte jag – mot förmodan – som står i fokus, utan det är min röst, mina läppar, min sång. Mitt bidrag till körens symfoni.

Det är därför jag inte går bortom kostym och skjorta med tillhörande byxor och lackerade, svarta, diskreta skor till.

Men när jag i takt med åren blivit mer och mer av en soloartist så har min image börjat komma in i bilden – jag måste ju särskilja mig från alla andra! Och varför inte plocka fram dandyn i mig: varva klassisk stass med lite skojig eller iögonfallande klädsel, varför inte?

Därför sitter jag nu denna veckan och helt går igenom min garderob – för tillfället kikar jag efter både en eller två skjortor att lägga till min kollektion. Det är inte förrän jag stirrar på skärmen där jag skrivit in ”Skjortor Göteborg” på Googles sökmotor som jag försvinner iväg och börjar fundera på var jag kan få skjortor värda namnet. Vilket land, vilket märke erbjuder de bästa skjortorna som finns? Hur står sig skjortor i Göteborg mot resten av världen? Borde jag kanske åka utomlands för att hitta en skjorta som passar just mig?

Det är både lustigt samtidigt som det är lite kusligt att komma in i en existentiell fas över ett gäng skjortor till uppträdanden, men det är ju trots allt bara en del i livets härliga pussel som jag tagit del av. Man ska ha ett öppet sinne, det säger jag hela tiden.

Jag får se om jag köper skjortor i Göteborg. Kanske. Lutar åt det hållet i alla fall.

Ciao ciao!

MC Utbildning

Som en fortsättning på mitt blogginlägg om Spanien, paellarecept och min kärlek till kulturer i andra länder så kan jag berätta om hur jag genomförde en MC utbildning för att kunna upptäcka länderna utanför körarenorna.

Jag gillar som sagt att försvinna lite i en främmande kultur och ge mig hän för drifter, tankar och önsketänkanden som brukar uppstå när jag hamnar i ett land som inte påminner allt för mycket om Sverige och det kalla Norden. Innan jag blev en internationell körsångare så räckte det gott och väl att sitta hemma i sin lägenhet i en slö position framför tvn och slänga i sig tacos med doritossmulor längs nätbrynjan och på fingrarna. Världen var lagom stor och det behövdes inte så många utsvävningar. Kanske en tur eller två till krogen.

Allt det förändrades när jag hade ett kort samarbete med Svanholm Singers. Vi spenderade väldigt mycket tid inom Europas, och senare världens, gränser och platser som jag antingen aldrig hade hört talas om eller bara drömt om blev helt plötsligt tillgängliga för mig. Det skakade om min syn på livet i dess grundvalar och gjorde mig mycket mer proaktiv. För om jag inte tog initiativ till att upptäcka, hur skulle jag då kunna hinna med att se hela världen? Jag gick en MC utbildning rätt tidigt i livet, och det kom väl till pass när jag började resa genom länder genom jobbet.

Nu i sommar kommer MC utbildningen väl till pass då jag börjat upptäcka Spanien ut och in, allt från Balearerna och Gibraltar till Andalusien, Galicien och Katalonien. Jag har besökt svenskkolonierna i bland annat Marbella och planerar på att tuffa på till Teneriffa och Lanzarote med min motorcykel. Finns funderingar på om min hoj, som för övrigt dragit ögonen till sig (prima Harley Davidson-modell!), klarar av de småbergiga områdena i öprovinserna. Förhoppningsvis är Kanarieöarna nådiga nog.

Hur spenderar du din sommar?

Läppförstoring ger bättre röst?

För att förbättra min sångförmåga tog jag i dagarna beslutet att genomgå en läppförstoring. Jag har hört från flera inom branschen att förstorade läppar hjälper stämbanden att komma till sin rätt och lättare få till ett purrande vibrato som kan trollbinda publiken.

Jag har ett ganska okej register för att vara en relativt okänd körsångare. Okej, jag är inte relativt okänd, men jag är ingen megastjärna. Jag fick lämna Svanholm Singers efter ett tag, så det var ett egenvalt beslut.

I vilket fall så har jag en ganska imponerande röst. Jag kan nå djupa toner och svävar ibland ut i lätta, ljusa toner som lika gärna kunde varit änglatoner.

Jag är dock en typiskt prestigehungrig uppträdare och kräver alltid mer. Det kan alltid bli bättre, jag kan alltid slipa på mitt nästa uppträdande, det finns alltid en liten sak att åtgärda i varje segment. En sådan person är jag och jag skäms inte för det.

Det var därför jag tog beslutet att fixa en läppförstoring för att maximera mina chanser att hålla en mer konsekvent ton i varje segment, stadie av låten eller uppträdande. Folk har, oavsett om de tror det eller ej, vanligtvis inte problem med tondövhet och kräver alltid nya, spännande akter med utomjordiska vibratos, staccatos och allt det där. Det är bland annat därför jag ännu inte bärgat hem ett mästerskap i körsång, även om jag har en magisk ton när stjärnorna står på rätt plats i sånghimlen.

Så nu laddar jag inför en läppförstoring som jag hoppas kan förbättra min karriär i framtiden – vem vet, kanske blir jag världsmästare inom solosång vid någon större tävling nån gång? Räkna inte ut mig säger jag bara, efter operationen kommer jag resa mig som fågel fenix!

Så, vad har ni för erfarenheter av läppförstoring? Är det rentav så att ni också är sångare på något vis eller har gjort en läppförstoring för att ”dopa” er en aning? Lämna en kommentar och berätta era intryck ni hade före, under och efter operationen!

Paella recept och min kärlek till Medelhavet

Som internationell körsångare har jag sett både ett och annat och upplevt den ena kulturen efter den andra. Speciellt mat i dess olika former har en särskild plats i mitt hjärta, och det illustrerades när jag avnjöt ett gott paella recept från Valencia, i goda vänners lag.

Jag har som sagt levt ett hektiskt liv. Som internationellt ryktbar körsångare i olika konstellationer och arrangemang blir det till en naturlig del av livet att ständigt se nya platser och upptäcka olika kulturer, städer och samhällen med alla härliga människor som befolkar andra länder förutom Sverige. Det spelar ingen större roll om man åker till Finland eller hamnar i Nigeria, eller för den delen Bhutan – alla människor älskar musik och alla länder har sin egen identitet och ett unikt förhållningssätt till sång och dans.

De länder, eller snarare den region jag gillar allra bäst, är Medelhavsområdet – Italien, Spanien, Grekland och Balkan med sina vackra kuster, varma och trevliga befolkning och fantastiska historia och matkultur. Speciellt Spanien har nått fram till min nordiska själ med sin karaktäristiskt heta och kryddiga mat.

Det var därför jag fann mig i sällskap med ett gäng glada vänner som alla ivrigt såg fram emot att hugga in på värdens paella. Receptet var enligt klassiska seder – Valencia anses vara paellans hemvist. Valenciana, som receptet kallas, innehåller bland annat musslor, vitt vin, kyckling, gula lökar, bogfläsk, vitlök, krossade tomater, paprikor av varierande färger, långkornigt ris, citron, hönsbuljong och givetvis saffran. Toppa det med salt, då kan det inte slå fel.

Jag brukar på tal om paella, recept, och övrigt lovordande om Medelhavet flyga ned till Spanien med jämna mellanrum för att rensa luftpiporna då och då. Jag känner att det saltiga och friska klimatet gör gott för både humör och redskap. Hade jag varit du så hade jag nog tagit initiativet att flytta till Spanien rentav, eller åtminstone hyra en stuga där om sommaren. Jag har ett hus på Mallorca och har inte ångrat det sen dess.

Fåfänga och ansiktsbehandling i Göteborg

En smärre körsångarkändis måste ta vara på sitt yttre – därför fixade jag en ansiktsbehandling. Göteborg står för närvarande på schemat, därför förkovrade jag mig med den bästa ansiktsbehandling Göteborg kan erbjuda.

Som körsångare eller underhållare överhuvudtaget är det flera komponenter som man måste ta hänsyn till för att ge ifrån sig det bästa möjliga intrycket inför sin publik. Jag nämnde mina bomullshandskar och hur kulturella varelser hanterar pressen, men nu vill jag prata om det yttre – fåfängan.

Det kommer inte som någon förvåning att människor som aktivt uppträder inför publik där de exponeras jämt och ständigt är extremt måna om hur de ser ut. Att körsångare skaffar botox, gör skönhetsingrepp eller nästan lever i skönhetssalonger är inte något utöver det vanliga, och märkeskläder och exklusiva modeplagg finns i överflöd i de flesta kulturkretsar.

Personligen lever jag i jämförelse relativt spartanskt. Jag har mina familjeägodelar, antikvarieskatter som ärvts i flera led, med ursprung i den franska societeten på 1600-talet och är ovärderliga, men bortsett från det är jag väldigt lågmäld. Jag betalar inte mer än vad jag borde för det mesta, sparar in på billiga utstyrslar och tar hand om mitt utseende på ett så naturligt och skonsamt sätt som möjligt.

Men ibland behöver man lite skjuts på vägen! Man ska aldrig vara rädd att prova olika saker.

Det är därför jag vill skapa ett nytt jag, både för mitt körsångarpersona och även för mig själv – främst för min egen person. Jag vill kunna vakna upp på morgonen och känna en ytlig ynnest över att se på mitt yttre, utan att behöva reflektera över tidens tand och hur det ter sig omöjligt att bevara sitt anlete genom åren.

Därför beställde jag en ansiktsbehandling i Göteborg City! Ska uppträda där för ett lokalt körgäng med lite acapellaschwung. Tycker ansiktsbehandling i övrigt är ett ganska oskyldigt ingrepp och snarare en försäkran om att man håller sig på rätt köl i sin personliga hygien. Alltid bra med lite tips & trix!

Med det sagt är stunden kommen för behandlingen, måste slänga mig på hojen för att hinna till behandlingen. Som avslutande fråga, funderar ni på några ingrepp? Hur sköter ni er fåfänga?

Tjingeling!

Bomullshandskar och ovanor

En vedertagen sanning i de flesta kulturella yrken och branscher är att man förr eller senare utvecklar egenskaper som kan kännas lite egendomliga. Om man lyckas klara sig undan utan att ha några tveksamma ovanor så har man antingen inte uppfyllt sin egen potential eller så har man en inre styrka utan dess like.

Det krävs att man etablerar tics genom åren som underhållare inom kulturella ämnen för att kunna hålla kvar sig själv med fötterna på jorden.

I mitt fall har jag ett stort krav som jag inte klarar mig utan när jag uppträder – jag måste ha ett par bomullshandskar redo vid en föreställning. Om jag inte känner det mjuka materialet mot min hud så blir jag mer eller mindre skogstokig. Inget jag direkt är stolt över – visst – men det är inget i jämförelse mot vad som är utbrett i branschen.

Vanligtvis tar jag dessutom med mig mina egna, slitna, trogna bomullshandskar till varje föreställning. Om det inte går så eftersänder jag liknande bomullshandskar. Har aldrig haft problem med det under mina år som sångare.

Varför jag började bära bomullshandskar vid uppträdanden är en ganska odramatisk händelse och har en logisk anledning. Jag är som sagt körsångare och är dessutom väldigt… ska vi säga, expressiv… när jag uppträder inför publik.

Eftersom jag var timid som barn så blev det naturligt att jag försökte leda bort publikens uppmärksamhet från min insats till mina kroppsuttryck, och av den anledningen fläktade jag väldigt mycket med både armar och ben.

När man rör sig intensivt i en varm lokal med många kroppar trängda på samma yta så blir det fort svettigt. Jag märkte i inledningen av min karriär att jag hade ett häftigt flöde av handsvett.

Det blev till slut hopplöst att försöka fokusera på min egna prestation medan det rann en veritabel flod av svett från mina händer.

Av ren händelse hade jag till slut på mig ett par bomullshandskar när jag uppträdde – mitt i sommaren. Jag är relativt disträ och hade kort och gott glömt att ta av mig handskarna, men jag märkte efter uppträdandet att händerna var relativt skonade från svett, och bomullen mer eller mindre hade sugit upp det mesta som vanligtvis rann av nävarna.

Efter det har det inte blivit en enda föreställning utan mina kära bomullshandskar. Andra klarar sig inte utan bruna m&ms. Eller vill bara ha loger helt i vitt. Jag vill ha bomullshandskar.

Sånt är livet.

Har ni några underligheter för er? Skriv gärna om era episoder, jobbiga som lustiga!

Att ha en jakthund som livspartner

Som en enkel man uppvuxen i vildmarkerna så har jag väldigt enkla begär och drifter. Jag vill pokulera och kopulera, omgärda mig i goda vänners lag med trevligheter och skörda frukterna av mitt hårda slit på “fabriksgolvet”, som jag kallar mina jobb, oavsett om det är i fabrik eller inte.

Min allra djupaste passion och utmärkande kall i livet, däremot, är jakten; att känna blodet rusa medan jag ihärdigt förföljer ett byte, den berusande känslan när jag äntligen kan lyfta mitt döda offer i högan sky medan jag utlåter ett hårresande vrål eller när jag preparerar min utrustning med intensiva visualiseringar som följd om hur jag ska fälla nästa best är vad jag lever för. Det är mitt arv från ett hårt liv i de kargaste av områden, de mörkaste av skogar, de djupaste av dalar. Man hamnar instinktivt i ett dödläge där allt till slut handlar om att döda eller dödas, och visst har jag förlorat en eller annan familjemedlem till den oförlåtande tillvaron på stäpperna.

Min förkärlek för jakt har klingat av genom åren i takt med att jag blivit äldre, dock, och även om jag gärna vill jaga så kan jag behöva hjälp till och från.

Därför adopterade jag nyligen en jakthund som passar mitt temperament, en borzoi – en av de finaste jakthundarna som finns och som har en stolt tradition av att ha varit ryska högadelns förstaval vid jaktsessioner i den ryska vildmarken.

Min borzoi är speciellt framträdande när det kommer till att jaga; rasen är till naturen väldigt tystlåten och föredrar att låta handlingar tala högre än skall, och en av de första gångerna jag såg henne så var hon i färd med att jaga ned en enveten hjort som hon sedermera fångade och slet halsen av. Jag blev blixtförälskad och tog med den hem efter att ha betalat jaktledaren som visade upp borzyen.

För närvarande vet jag inte riktigt hur jag ska träna min borzoi, som jag tänker döpa till Agnessa, men jag tänker att vi löser det under själva jakten. Min erfarenhet paras extremt bra med Agnessas sanslösa blodstörst och uppmärksamhet (hon hittade flera harar som var helt omöjliga att se eller lukta sig till med det nakna ögat!), så våra egenskaper gifter sig ovanligt väl. Funderar du på en jakthund så kan jag med andra ord rekommendera en borzoi, men i regel är de inte så våldsamma som just min jakthund är, utan snarare intelligenta och resoluta.

Det viktigaste är kemin mellan jakthund och jägare och hur villig vovven är att bli upplärd – hundar kan vara duktiga på att jaga, men utan handledning kommer deras iver till korta. Det är därför jag disciplinerade Agnessa det första jag gjorde, och även om hon som jakthund bevarat en bit av sin ursprungliga våldsamhet så är hon numer mycket mer effektiv och inriktad på resultat.

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén