En vedertagen sanning i de flesta kulturella yrken och branscher är att man förr eller senare utvecklar egenskaper som kan kännas lite egendomliga. Om man lyckas klara sig undan utan att ha några tveksamma ovanor så har man antingen inte uppfyllt sin egen potential eller så har man en inre styrka utan dess like.

Det krävs att man etablerar tics genom åren som underhållare inom kulturella ämnen för att kunna hålla kvar sig själv med fötterna på jorden.

I mitt fall har jag ett stort krav som jag inte klarar mig utan när jag uppträder – jag måste ha ett par bomullshandskar redo vid en föreställning. Om jag inte känner det mjuka materialet mot min hud så blir jag mer eller mindre skogstokig. Inget jag direkt är stolt över – visst – men det är inget i jämförelse mot vad som är utbrett i branschen.

Vanligtvis tar jag dessutom med mig mina egna, slitna, trogna bomullshandskar till varje föreställning. Om det inte går så eftersänder jag liknande bomullshandskar. Har aldrig haft problem med det under mina år som sångare.

Varför jag började bära bomullshandskar vid uppträdanden är en ganska odramatisk händelse och har en logisk anledning. Jag är som sagt körsångare och är dessutom väldigt… ska vi säga, expressiv… när jag uppträder inför publik.

Eftersom jag var timid som barn så blev det naturligt att jag försökte leda bort publikens uppmärksamhet från min insats till mina kroppsuttryck, och av den anledningen fläktade jag väldigt mycket med både armar och ben.

När man rör sig intensivt i en varm lokal med många kroppar trängda på samma yta så blir det fort svettigt. Jag märkte i inledningen av min karriär att jag hade ett häftigt flöde av handsvett.

Det blev till slut hopplöst att försöka fokusera på min egna prestation medan det rann en veritabel flod av svett från mina händer.

Av ren händelse hade jag till slut på mig ett par bomullshandskar när jag uppträdde – mitt i sommaren. Jag är relativt disträ och hade kort och gott glömt att ta av mig handskarna, men jag märkte efter uppträdandet att händerna var relativt skonade från svett, och bomullen mer eller mindre hade sugit upp det mesta som vanligtvis rann av nävarna.

Efter det har det inte blivit en enda föreställning utan mina kära bomullshandskar. Andra klarar sig inte utan bruna m&ms. Eller vill bara ha loger helt i vitt. Jag vill ha bomullshandskar.

Sånt är livet.

Har ni några underligheter för er? Skriv gärna om era episoder, jobbiga som lustiga!