Svanholm Singers

En körmedlem sjunger ut

Month: May 2015

Monty cykel

Träning gör en framgångsrik körsångare

För att bli en framgångsrik körsångare krävs det att man är på topp både i sinne, kropp och själ – och för att nå upp till sådana höjder behöver man hålla ett rigoröst träningsschema, bland annat. Jag tog mina första stapplande steg mot ett friskare liv och köpte en cykel från Monty.

Som körsångare i en acapellagrupp kan jag med säkerhet säga att min röst är mitt enskilt främsta vapen, min bästa tillgång och min kropp ett särdeles tempel för mina stämband. Därför gäller det att jag är i ständig beredskap, med en fysik som skulle göra Adonis själv grön av avund, för att kunna ge min talrika publik en oförglömlig musikalisk upplevelse.

Problemet är att jag inte är något trainingsfreak.

Som sig bör så söker jag ändå efter träningsalternativ. Även om jag inte känner mig sugen på att ständigt träna så kräver mitt yrke det – jag kan inte göra mer än att lyda.

För att göra det enkelt för mig själv har jag tänkt på att långsiktigt trappa upp min träning och öka tillfällena då jag har tid att ta ut mig lite extra.

Kanske inleda dagen med ett par situps på morgonen, en liten lunchrutin, kvällspromenader i det vackra månskenet och ta cykeln till jobbet istället för att sitta ihopkrupen i bilen i en lång, tråkig kö på motorvägen.

Man på cykel i grönområde | Monty

Visst blir man sugen på att cykla?

Att cykla låter speciellt intressant för mig som sångare, eftersom man använder både bål och nedre delen av kroppen – centrala delar i en körsångares liv, förutom strupen och bröstmusklerna förstås, eftersom man bokstavligt talat tar i från tårna när man låter läpparna tala.

Jag tog i vilket fall tillfället i akt att slopa bilen till jobbet och införskaffade en Monty Fixie från Monty, en så kallad ”stadsracer” som är anpassad för urbana miljöer.

Lyckligtvis bor jag i en stad och inte på landet, så den passar mig som handen i handsken tror jag.

Förhoppningsvis hjälper mina små ändringar mig att nå nya positiva träningsresultat vid den årliga konditionskollen som vi genomför inom gruppen i mitten av juni. Vad tror ni? Vad är era erfarenheter av Monty?

ballonger

En sångares fobi för ballonger

Ballonger har alltid varit en diffus punkt i mitt liv. När man tänker efter:

Vad är ballonger egentligen?

Flygande bollar fyllda med luft som vi använder som prydnad. Finns egentligen inte särskilt mycket allmännyttigt med ballonger, förutom att de kan flyta fram i luften (med helium, dock) och vara ett givet inslag vid festligheter. Ända sedan jag var en liten plit så har dock ballonger skrämt mig, av flera olika anledningar.

Känslan av en ballong är obehaglig. Friktionen hos en ballong är otäck. Ljudet när en ballong spräcks är särskilt påfrestande, ja, till och med skrämmande.

Att ballonger generellt är obehagliga att ta på, att känna på och klämma är riktigt kusligt.

Förnimmelsen att du håller i en boll gjord enbart av luft i en gummibehållare som när som helst kan gå sönder om du trycker för hårt eller råkar få ballongen i kläm gör mig betänkligt svettig av nervositet och ångest. Jag gillar inte ljudet eller känslan av en ballong spricker. Därför är det svårt att förhålla sig till en ballong i friläge.

Hjärtballonger

För vissa ett tecken på party – för andra en källa av osäkerhet.

Om man ska spinna vidare på min uppenbara fobi för ballonger; hur ter sig livet för någon med ballongparafili?

Att attraheras av tanken på att en ballong sprängs eller att den gummiaktiga friktionen skulle bringa någon slags tillfredsställelse är helt utomjordiskt i mina ögon. I bästa fall skulle jag klara mig undan med en mindre hjärtattack.

Senast det vankades partaj ombads jag förbereda ballongerna. Det var en mindre tillställning för en bekants barn och de hade fullt sjå med att ta hand om ungarnas mat, underhållning och generella förberedningar. Nu är mina vänner inte särskilt bevandrade i mina fobier, och jag skyltar inte direkt med att jag har en dödlig skräck för ballonger, men det skulle nog inte vålla några problem, tänkte jag.

Det skulle jag inte tänkt.

Det slutade med att jag skrattade nervöst medan jag tog tag i munstycket på närmaste ballong och började blåsa; stora spottloskor flög ut ur min mun medan jag fyllde ballongen med salivblandad koldioxidluft, tills jag kände mig yr och med en gryende ångest krypande längs ryggraden. Till slut blev obehagskänslan så intensiv och ihållande att jag prompt svimmade. Jag vaknade upp några minuter senare av att värdarnas förskräckta ögon stirrade på mitt likbleka ansikte.

Jag tackade efter att ha återhämtat mig för sällskapet och begav mig hemåt med raska steg. Jag blev aldrig kallad till en fest igen. Aldrig mer ballonger!

Men nog om mig – har du några typiska fobier?

Tjoflöjt och piano!

… Välkomna skall ni vara till min alldeles egna blogg! André heter jag och jag har ett förflutet i Svanholm Singers, därav bloggnamnet. I denna bloggen hade jag tänkt att ta er med på intriger och händelser som omgärdat mitt liv som körmedlem i en av Sveriges mest framstående acapellagrupper, samtidigt som jag även vill bjuda på lite egna tankar och funderingar som kretsar kring min vardag som musik- och lyriktok. Jag har även mina vardagsintressen över musiken, förhoppningsvis får ni reda på lite mer om lilla mig ju längre tiden lider.

Jag har aldrig varit någon vidare skribent utan jag låter mina stämband tala när jag vill få fram något. Vi lämnar det såhär så länge så hörs vi längre fram på vägen!

Tjingeling mina sweethearts! Guld och gröna skogar, kärlek och massa gott önskar jag er!

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén